Ninni Holmqvist - Något av bestående karaktär

Jag önskar att jag skrev vad jag tänkte och kände under tiden jag läste för efterkonstruktionen är aldrig densamma. Visst, jag kan minnas övergripande men inte i detalj vilket jag tycker är det intressanta. Jag har en övertro till mitt minne men nu får jag nog allt inse att det är mänskligt glömskt och selektivt.
 
Ninni Holmqvist bjuder som vanligt in till obekväma relationer/situationer en helst hade velat slippa undan. Men jag fortsätter vända blad efter blad och får lära känna Miranda och karaktärerna hon bekantar sig med, hennes älskare. Av en händelse lär hon känna ett par som bor några trappor ner i sitt hus. De båda begär henne, hennes kropp och hon ger den till dem.
 
Det finns något uppgivet i henne. Likgiltig och passiv. Hon ingår inte i något, hon låter sig ingås efter andras önskan. Men när relationerna visar sig ohållbara är hon inte den som hymlar om något som hänt. Då är hon rättfram om hur det ligger till.
 
Det finns många delar jag blir illa berörd av. Ett är när Miranda säger till sin älskare Richard på ett ungefär "om du vill ha mig när jag sover så behöver du inte väcka mig, jag vet ändå att det är du". Det finns även andra sekvenser som rör förnedring och/eller våld som gör en illa till mods. Kanske inte situationerna i sig för de är kanske inte värre än i annan litteratur men vad som känns som en klump i halsen är huvudkaraktärens reaktioner när de sker.
 
Genomgående tema i romanen är ensamhet och döden. Det känns som att hon hellre är ensam än att ha ytliga relationer men hur hon än handlar är det i dem hon hamnar. Det är ingen som vill något mer med henne. De vill inte dela någon vardag med henne. Det har de andra till. Men likväl behöver de henne.
0 kommentarer