Kate Zambreno - Hjältinnor (2016)

Kate Zambreno skriver in sig i (litteratur)historien jämsides de galna kvinnorna under modernismens glansdagar. Vi följer med när hon fragmentariskt berättar deras livshistorier, pusslar ihop bit för bit och skapar en helhetsbild över en undanskuffad historia.
Vad har Kate Zambreno för likhet med Virginia Woolf, Zelda Fitzgerald, Sylvia Plath, Vivienne Haigh-Wood Eliot (för att nämna ett par av de hon skriver om)?
Jo, hon är i ett äktenskap där båda makarna är författare. Ett äktenskap där det blir hon som hustru som krävs och kvävs av mannens författarskap. Kate och John är ett till synes hippt och modernt par, men de tycks ändå falla in i de strukturer hon leder oss tillbaka till 20-talet för att belysa de svårigheter som fanns (och finns kvar). Kate följer med sin man, flyttar till en annan stad för hans karriärs skull och hon går runt och vantrivs. Och det är där och då hon stiftar djupare bekantskap med dessa kvinnor, hjältinnorna. Utöver hustrurollen har hon också en diagnos som gör att hon kan tolkas som överdriven och 'galen'.

De galna kvinnorna blir galna för att de tillskrevs den rollen av sina män och sin omvärld. Omvärlden som sätter ramarna för det önskade beteendet hos kvinnan och när hon avviker är det hon som är konstig och oberäknerlig, hysterikan. De diagnostiserar henne för att kunna föra bort henne till mentalsjukhus. Oskadliggöra och tysta ner.
Det är inte så svårt att räkna ut att den så kallade galenskapen inte kommer ur intet utan är ett resultat av den konstanta reducering och nedtystning. Mannens avvikelser å andra sidan tyder snarare på genialiteten hos honom.
 
I fall som med Zelda Fitzgerald blir hon tillsagd av sin man och i samtycke med en läkare att hon inte får skriva skönlitterärt om psykiatri. Hon blir ordinerad att inte skriva om sina erfarenheter (hon skulle ju ändå bara må sämre när hon inte skrev lika genialiskt som sin man). Åtminstone inte förrän Scott Fitzgerald hunnit ge ut boken som baseras på hennes erfarenheter. Hon äger inte sin historia. Hon får nöja sig med att vara det manliga geniets musa.
Hur är det att aldrig få skriva sin historia? Att aldrig få utlopp för ens skapande drivkraft? Att bli reducerad till en karaktär i sin mans roman?
 
Kate Zambreno beskriver ett bråk med sin man, och nederlaget hon känner när hon får mens i anslutning till det. Som att hennes känslor inte är berättigade när de har med hormoner att göra. På samma sätt görs det i det skrivande. Kvinnan kopplas samman med sin kropp. Det hormonella, irrationella och överdrivna skrivandet.
 
Jag tycker det är intressant att boken är skriven på det fragmentariska sättet, som styltar fram i korta stycken, vrider och vänder och återkopplar till tidigare nämnda tankar/teorier som hon senare spinner vidare på. Som att utvecklingen i boken sker utifrån författarens tankeförlopp. Osystematiskt.
Det finns ett värde i det, kan jag tycka. Att inte skriva om kvinnorna som i olika avsnitt. Jag tänker att det är en poäng i att de följs åt under hela processen. Hon ser dessa kvinnor som sina spökmentorer.
2016 Hjältinnor Kate Zambreno essä litteraturhistoria
0 kommentarer

RECENSION: Det som en gång var

 
Det finns något nästintill heligt, som är provocerande att kritisera, men som Helena Granström än en gång väljer att tala om och vågar ifrågasätta. Hon gör det dessutom enligt mig på ett träffsäkert sätt. Det handlar om civilisationen. Helena Granström debuterade 2008 med Alltings mått och det råder inga tvivel om vad hon anser att (den västerländska) civilisationen gör mot människan. Efter debuten har hon skrivit böcker om graviditet, mänsklig närhet och språkets betydelse för oss när vi kommunicerar.
Nu är hon aktuell med essän Det som en gång var i vilken det finns ett fokus på vår moderna teknik och att genom att leva som om det fanns oändligt med resurser står vi för förstörelsen av vår egen civilisation och livsmiljö.
 
Utöver det filosofiska, närmast poetiska sättet att tala om civilisation, natur och kultur blir vi parallellt introducerade i en annan berättelse. En berättelse där vi får möta Helena när hon ger sig ut och vandrar och besökar olika personer som lever utanför normsystemet vår civilisation skapat. Det är inte för dessa livsberättelser jag läser boken. Dessa inslag blir en rätt så trevlig läsning men det är för att nå fram till vidare genialiska formuleringar jag läser dem.
"Min kultur har lärt mig att jag är fri.
Kanske är denna lärdom, detta implicita men kraftfulla antagande om vår frihet, ett av kulturens mest effektiva redskap. För att göra uppror måste vi först uppleva oss ofria. Har vi däremot en gång övertygats om att vi är fria, tycks vi vara beredda att acceptera nästan vilken begränsning som helst av vår frihet. Vi är fria, även om vi tvingas sitta stilla i ett klassrum fem dagar i veckan, i nio år. Vi är fria, även om vi därefter tvingas förvärvsarbeta större delen av vår vakna tid, större delen av vårt resterande liv. Vi är fria, även om vi därefter - om inte förr - tvingas avsäga oss all mänsklig värdighet."
 
Jag köper allt Helena Granström har att säga.
Jag vet inte om det beror på hennes förmåga att beskriva och övertyga eller att det handlar om att jag får min grundinställning bekräftad.
 
Betyg:
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2016
 
2016 Helena Granström civilisationskritik essä
0 kommentarer