Albertine Sarrazin - Astragal

 
Det var under samma biblioteksbesök som jag lånade Gå vilse. En fälthandbok som jag på samma hyllplanslänga upptäckte denna. Den stod med omslaget mot mig. Albertine Sarrazin med blicken rakt på mig. Jag läste förordet av Patti Smith på stående fot och sen tog jag med mig den hem för att läsa resten. Jag hade inte hört talas om den innan. Första gången den gavs ut var i Frankrike 1965 och i Sverige 1967. Jag funderar över vad det gör med en bok att bli utgiven på nytt efter en tid. Jag tror det är ett effektivt sätt att ge boken ett nytt fokus.
 
Anne hoppar ner från muren. Rymmer från ett fängelse rakt in i ett annat.
Hon söker friheten och krossar fotleden/astragalen i fallet.
 
"De kvällar när jag går upp och lägger mig med krälande nerver och ångrar att jag har bytt ett fängelse mot ett annat, låser jag in mig med dubbla slag: det tröstar mig och befriar mig att själv få låsa dörren till min fängelsehåla om mig." s.109
 
Vad som berör mig mest i denna bok är den innerliga längtan Anne bär på. Hoppet om frihet lämnar henne aldrig. Hon bär på en längtan efter flickvännen Rolande, från innan, men hamnar hos Julien, mannen som hittar henne när hon lyckats ta sig till vägkanten. Det är hos honom hon får skydd hos när hennes fot fortfarande blixtrar till av smärta vid varje rörelse. Boken är en lång väntan efter att kunna röra sig fritt igen. Väpnat rån är brottet vars sjuåriga fängelsestraff hon börjat avtjäna men rymmer ifrån, hon är vid denna tid bara nitton år. Även Julien har kriminalitet i bagaget ,vilket han även ägnar sig åt under tiden Anne är på de platser han tar henne till.
 
"... Bilen är en ö, mitt på en annan strand, nästan likadan som den i morse, kantad av samma hav, med samma sandiga stormbyar som smattrar mot bilplåten. I Juliens famn gråter jag, en liten storm i den stora, lika salt, lika förtvivlad som havet bölar jag i all evighet". s.243
 
Jag tänker på det ironiska i att boken betraktas som någon slags roadmovie-bok. En genre som symboliseras av mobilitet men som här i högsta grad är en historia om en person med begränsad rörlighet. Både när det gäller den rent fysiska faktorn av den brutna foten och även i den mening att hon måste hållas gömd för polisen.
Men det är å andra sidan en helt rimlig definition om den syftar till rotlösheten. Och jakten efter friheten.
Jag fastnar för den här boken, som är en berättelsen om en kvinna som befinner sig utanför samhällets normer, utanför lagens gränser. Hon är komplex. Hon är både kaxig, intelligent och självständig (som jag tänker mig krävs av en i hennes livssituation) samtidigt som hon törstar efter någon att ha vid sin sida.
0 kommentarer

Rebecca Solnit - Gå vilse. En fälthandbok.

Jag går planlöst och drar fingrarna över bokryggarna på biblioteket. Det är bara några få dagar kvar tills; skolan tar slut för terminen, jag ska flytta. Det är kanske därför jag omedvetet fastnar och tar upp Gå vilse. En fälthandbok (2012) av Rebecca Solnit. Kommer på att det är författaren till Män förklarar saker för mig som jag har tänkt läsa. Den är utlånad. Jag lånar denna istället.
 
Jag går vilse i mig själv. I mina tankar och i mina känslor. Kanske borde jag omfamna det. Att inte vara helt i kontroll över var jag är (påväg). Att ovissheten är okej. Men det stressar mig hur mycket jag än försöker släppa på det. Det är här dessa betraktelser (i boken) kommer in i bilden. Jag har ingen lust att pausa läsningen för att anteckna så jag gör blyertsstreck i marginalen så länge (syndare!) och viker ner nedre hörnet.
"Att gå vilse handlade för [Virginia] Woolf mindre om geografi än om identitet, en passionerad önskan om, till och med ett trängande behov av, att bli ingen och vem som helst, att befria sig från de bojor som påminner en om vem man är, om vem andra tror att man är." s.21
 
"Människor som står en nära blir speglar och dagböcker där man bevarar sin berättelse, de blir verktyg som hjälper en att förstå och minnas sig själv, och man gör samma sak för dem. När människorna försvinner, försvinner också möjligheten att använda, uppskatta och förstå alla små anekdoter, anspelningar och skämt; boken där allting stod har slagits igen eller eldats upp." s.134
 
"Oro är ett sätt att låtsas att man har kunskap eller kontroll när man inte har det - och det förvånar mig, även hos mig själv, i vilken utsträckning vi faktiskt föredrar hemska scenarier framför total ovetenskap. Kanske fyller vi hellre våra kartor med fantasifoster än erkänner att det okända finns även där." s.161
 
Jag är en citatläsare. Fastnar för stycken och måste spara dem för att minnas. Vilka citat jag lägger vikt vid i en läsning speglar vad jag känner just för stunden. Därför kan det lätt bli väldigt personligt. Men då får det vara så.
3 kommentarer

Leslie Kaplan - Överflödet - Fabriken

Jag genomsöker min nya stads utbud av second hand- böcker. Försöker komma ifrån min (dåliga) vana av att bara titta närmre på de böcker jag vet något om. Om en titel jag känner igen, om bokens författare. Det är så mycket en missar när en är så selektiv. Det är å andra sidan inte konstigt att en gör på detta sätt då det finns så mycket att läsa. Då är det en alldeles rimlig instinkt att gallra bort och se till det en redan har kännedom om. En bok som jag hade missat om jag gått in med min vanliga inställning är Leslie Kaplans Överflödet - Fabriken.
Vad som främst ledde till att jag köpte den var det utlovade samtalet mellan bokens författare och Marguerite Duras. Den svenska översättningen av Jenny Högström gavs ut på Modernista 2005 och ursprungstexten är från 1982.
 
 
Det är en poetisk uppdiktning av fabriken, uppdelad i nio kretsar (som Dantes helvete) eller som en graviditet (med en bebis i slutscenen). 
Vi hamnar inuti men förblir distanserade. Till fabriken i sig och till dess kvinnliga arbetare. Berättarjaget ser på kvinnorna på avstånd, ser på de slitna kvinnorna, på deras hårt sminkade förstörda ögon.
Trots beskrivningen av den till ytan sett enorma fabriken är det en klaustrofobisk känsla som utgör läsningen.
När vi inte är inuti fabriken finns den alltid med i periferin, hur den uppenbarar sig på långt avstånd. Hur central fabriken är i deras liv.
 
 "Man cyklar i väg klockan fem på morgonen, i mörkret. Man närmar sig, man ser fabriken, från andra sidan, från bron. Det är som om den ligger på vattnet. Man går dit. Överflödet - fabriken."
 
Det är inte en historia om en individuell upplevelse av fabriken. Det är en gemensam upplevelse om det som sker inom fabrikens tunna plåtväggar (som visserligen beskrivs utifrån berättarjagets blick, men som försöker vara objektiv).
 
Det är korthuggna stycken som ramar in känslan av det monotona livet(överlevandet) på fabriken. Utan en synlig och tydlig dialog känns stämningen mellan arbetarna kylig och det är nästan som att jag missar att det finns en interaktion mellan dem. "Man går tillsammans, man pratar, under tiden vidrör himlen marken, och vattnet. Bänkar, en målad kiosk. Långt där borta ser man den stora fabriken, dess maskinhallar och tak."
Jenny Högström Leslie Kaplan Marguerite Duras Modernista
0 kommentarer