kära dagbok.

"In the journal I do not just express myself more openly than I could do to any person; I create myself"
Susan Sontag, Reborn
 
Jag har skrivit dagbok sen jag just hade lärt mig skriva, i en dagbok från när jag var sju år med en nallebjörn på framsidan och färgglada parfymerade linjerade sidor med ett hänglås för att hålla obehöriga på avstånd skrev jag att jag skulle köpa två dagböcker till. Bara några få sidor in i boken och jag kände redan att jag behövde mer plats för att fylla mina tankar och vardagsdokumentationer med. Det är ingen nyhet för de som känner mig att jag är frälst i detta textformat. Både att skriva själv och att läsa. Jag har förstått att det inte är så många som delar denna fascination men jag fortsätter ändå att skicka citat och bilder på det som satt sig extra i mig.
Jag vill lika delar dela med mig av dessa böcker som hålla de för mig själv, som en slags hemlighet bara jag och författare som Sylvia Plath, Virginia Woolf och Susan Sontag med flera delar.
 
Att få bekanta sig med sina absoluta favoriter (i mitt fall främst författare) i form av att läsa deras dagböcker är den mest intima form av bekantskap. Jag som vanligtvis kan bli avskräckt av tegelstensböcker när det gäller skönlitterära verk blir snarare besviken om de inte är i den storleken när det kommer till dagböcker.
 
 I sann bibliotekariestudentanda skyltar jag efter tema även i den egna bokhyllan, just nu är det just dagboken som får stå i fokus.
 
4 kommentarer

Bokåret 2016

Jag har tydligen inga ord att ge om böckerna jag läst på sistone. Så kan det ju också vara. Istället har jag pratat entusiastiskt om vissa inför kompisar. T.ex när jag pratade om språket i Jag vet allt det här av Annika Paldanius. Då sa jag något i stil med att det var så talande att det alltid stod "jag vet allt det här" när det gällde kroppsliga funktioner men att det stod "jag vet inte" när det handlade om känslolivet. När jag inte fick respons så upprepade jag mig som om personen inte hört och vägrade inse att det kanske mest inte fanns något intresse av att spinna vidare på detta. Vidare har jag velat prata om hur kvinnlig psykisk sjukdom beskrivits utifrån Den sårade divan av Karin Johannisson (<3). 
 
Vi kan väl ta oss igenom min topplista för året som gått så kan vi återgå till 2017's läsning.
De jag tyckt bäst om utan rangordning, tycker det är så svårt att ranka.
 
Astragal - Albertine Sarrazin
 
Hjärnan darrar - Klara Wiksten
 
Gå vilse. En fälthandbok - Rebecca Solnit
 
Jag vet allt det här - Annika Paldanius
 
Den bästa dagen är en dag av törst - Jessica Kolterjahn
 
Den sårade divan - Karin Johannisson
 
Susan Sontags dagböcker - Reborn & As consiousness is harnessed to the flesh
 
Det som en gång var - Helena Granström
0 kommentarer

Suzanne Brögger - Linda Evangelista Olsen

Jag har inte läst något av Suzanne Brögger förrän nu trots att några av hennes böcker och den nyss utgivna biografin "Kruka" (2015) står tillgängligt i bokhyllan. Det brukar bli så. Att det börjar med att jag får upp ögonen för en specifik författare och köper allt jag kommer över av och om personen på second hand men sen tar det nästan alltid ett bra tag innan jag tar tag i läsningen.
 
Mitt första möte med Brögger fick bli Linda Evangelista Olsen som vad jag förstår det som är någon form av fiktiv roman med självbiografiska drag. Den handlar om katter som författaren levt med och är döpt efter en av dem.
Jag tycker att relationen mellan människor och husdjur är intressant och vill läsa mer om hur den gestaltas i litteraturen. Romaner på det temat jag tänkt ta mig an såsmåningom är Virginia Woolfs Flush om hennes cocker spaniel, Doris Lessings Rufus om den hemlösa katten m.fl.
Sveriges Radio har även ett nytt program i P1 som heter Kulturdjur där kulturpersonligheter i drygt tio minuter pratar om sina husdjur.

Katten har nio liv och boken har nio teman (som baksidetexten radar upp): erotik, kvinnlighet, fruktbarhet, moderskap, död, identitet, författarroll, passion och kattens väsen. De är för mig mer eller mindre tydliga i historien. Katten har en central roll, liksom jaget i romanen. Jaget tycks utgå från katten när hon reflekterar över sin egen identitet.
I början får vi veta att hennes mor är en katt, liksom hennes mormor, liksom hon själv. Eller snarare, mormodern försökte men hon var inte alls lika bra på det. Mamman däremot, hon är oberäknerlig, det finns ingen trygghet och omsorg i att växa upp med en kattmamma. Katten har dessutom inget behov av att vara med en man, nej, hon klarar sig ensam.
 
Jaget är tjugofem år när hon möter på den då ännu namnlösa svarta katten som hon kommer ta hand om. Katten rymmer, ramlar och kräks och jaget försöker ständigt att skydda katten. Hon går in så mycket i att tolka kattens känslor att hon tappar bort sig själv ibland skulle jag säga. Och det känns som att det är först när katten dör (tjugo år gammal) som hon handlar utifrån sitt eget behov.
 
Det är ett bra flow i historien och den är rätt vitsig (på ett bra sätt när det står mellan raderna och inte alldeles tydligt som i andra fall), men vad som gärna hade fått tonats ner är de tänkta ordvitsarna som kommer titt som tätt som innehåller avstavningar med katt-relaterade ord. Det är katt-astrofer och miss-modighet.
 
"Och det innebar att jag bara kunde älska dem som struntade i mig och bara kunde ge sig hän till hälften, vilket paradoxalt nog var mycket tidskrävande. Jag menar: det halva tar mer tid än det hela."

"Varje katt placerar sig på en dörrtröskel och bara stirrar ut i fjärran och försöker göra sig förtjänt av ett okänt namn. Positionen kan driva en människa till vansinne: "Vill du ut eller in?" "Vill du vara så snäll och bestämma dig, lilla misse, för det drar, nu stänger vi dörren, vill du ut eller in?" Och så får man den där fjärran-blicken till svar, den upphäver tiden och rummet, alldeles där på gränsen, där människan inte står ut med att vara."
Följ min blogg med Bloglovin
0 kommentarer