Kate Zambreno - Hjältinnor (2016)

Kate Zambreno skriver in sig i (litteratur)historien jämsides de galna kvinnorna under modernismens glansdagar. Vi följer med när hon fragmentariskt berättar deras livshistorier, pusslar ihop bit för bit och skapar en helhetsbild över en undanskuffad historia.
Vad har Kate Zambreno för likhet med Virginia Woolf, Zelda Fitzgerald, Sylvia Plath, Vivienne Haigh-Wood Eliot (för att nämna ett par av de hon skriver om)?
Jo, hon är i ett äktenskap där båda makarna är författare. Ett äktenskap där det blir hon som hustru som krävs och kvävs av mannens författarskap. Kate och John är ett till synes hippt och modernt par, men de tycks ändå falla in i de strukturer hon leder oss tillbaka till 20-talet för att belysa de svårigheter som fanns (och finns kvar). Kate följer med sin man, flyttar till en annan stad för hans karriärs skull och hon går runt och vantrivs. Och det är där och då hon stiftar djupare bekantskap med dessa kvinnor, hjältinnorna. Utöver hustrurollen har hon också en diagnos som gör att hon kan tolkas som överdriven och 'galen'.

De galna kvinnorna blir galna för att de tillskrevs den rollen av sina män och sin omvärld. Omvärlden som sätter ramarna för det önskade beteendet hos kvinnan och när hon avviker är det hon som är konstig och oberäknerlig, hysterikan. De diagnostiserar henne för att kunna föra bort henne till mentalsjukhus. Oskadliggöra och tysta ner.
Det är inte så svårt att räkna ut att den så kallade galenskapen inte kommer ur intet utan är ett resultat av den konstanta reducering och nedtystning. Mannens avvikelser å andra sidan tyder snarare på genialiteten hos honom.
 
I fall som med Zelda Fitzgerald blir hon tillsagd av sin man och i samtycke med en läkare att hon inte får skriva skönlitterärt om psykiatri. Hon blir ordinerad att inte skriva om sina erfarenheter (hon skulle ju ändå bara må sämre när hon inte skrev lika genialiskt som sin man). Åtminstone inte förrän Scott Fitzgerald hunnit ge ut boken som baseras på hennes erfarenheter. Hon äger inte sin historia. Hon får nöja sig med att vara det manliga geniets musa.
Hur är det att aldrig få skriva sin historia? Att aldrig få utlopp för ens skapande drivkraft? Att bli reducerad till en karaktär i sin mans roman?
 
Kate Zambreno beskriver ett bråk med sin man, och nederlaget hon känner när hon får mens i anslutning till det. Som att hennes känslor inte är berättigade när de har med hormoner att göra. På samma sätt görs det i det skrivande. Kvinnan kopplas samman med sin kropp. Det hormonella, irrationella och överdrivna skrivandet.
 
Jag tycker det är intressant att boken är skriven på det fragmentariska sättet, som styltar fram i korta stycken, vrider och vänder och återkopplar till tidigare nämnda tankar/teorier som hon senare spinner vidare på. Som att utvecklingen i boken sker utifrån författarens tankeförlopp. Osystematiskt.
Det finns ett värde i det, kan jag tycka. Att inte skriva om kvinnorna som i olika avsnitt. Jag tänker att det är en poäng i att de följs åt under hela processen. Hon ser dessa kvinnor som sina spökmentorer.
2016 Hjältinnor Kate Zambreno essä litteraturhistoria
0 kommentarer

Albertine Sarrazin - Astragal

 
Det var under samma biblioteksbesök som jag lånade Gå vilse. En fälthandbok som jag på samma hyllplanslänga upptäckte denna. Den stod med omslaget mot mig. Albertine Sarrazin med blicken rakt på mig. Jag läste förordet av Patti Smith på stående fot och sen tog jag med mig den hem för att läsa resten. Jag hade inte hört talas om den innan. Första gången den gavs ut var i Frankrike 1965 och i Sverige 1967. Jag funderar över vad det gör med en bok att bli utgiven på nytt efter en tid. Jag tror det är ett effektivt sätt att ge boken ett nytt fokus.
 
Anne hoppar ner från muren. Rymmer från ett fängelse rakt in i ett annat.
Hon söker friheten och krossar fotleden/astragalen i fallet.
 
"De kvällar när jag går upp och lägger mig med krälande nerver och ångrar att jag har bytt ett fängelse mot ett annat, låser jag in mig med dubbla slag: det tröstar mig och befriar mig att själv få låsa dörren till min fängelsehåla om mig." s.109
 
Vad som berör mig mest i denna bok är den innerliga längtan Anne bär på. Hoppet om frihet lämnar henne aldrig. Hon bär på en längtan efter flickvännen Rolande, från innan, men hamnar hos Julien, mannen som hittar henne när hon lyckats ta sig till vägkanten. Det är hos honom hon får skydd hos när hennes fot fortfarande blixtrar till av smärta vid varje rörelse. Boken är en lång väntan efter att kunna röra sig fritt igen. Väpnat rån är brottet vars sjuåriga fängelsestraff hon börjat avtjäna men rymmer ifrån, hon är vid denna tid bara nitton år. Även Julien har kriminalitet i bagaget ,vilket han även ägnar sig åt under tiden Anne är på de platser han tar henne till.
 
"... Bilen är en ö, mitt på en annan strand, nästan likadan som den i morse, kantad av samma hav, med samma sandiga stormbyar som smattrar mot bilplåten. I Juliens famn gråter jag, en liten storm i den stora, lika salt, lika förtvivlad som havet bölar jag i all evighet". s.243
 
Jag tänker på det ironiska i att boken betraktas som någon slags roadmovie-bok. En genre som symboliseras av mobilitet men som här i högsta grad är en historia om en person med begränsad rörlighet. Både när det gäller den rent fysiska faktorn av den brutna foten och även i den mening att hon måste hållas gömd för polisen.
Men det är å andra sidan en helt rimlig definition om den syftar till rotlösheten. Och jakten efter friheten.
Jag fastnar för den här boken, som är en berättelsen om en kvinna som befinner sig utanför samhällets normer, utanför lagens gränser. Hon är komplex. Hon är både kaxig, intelligent och självständig (som jag tänker mig krävs av en i hennes livssituation) samtidigt som hon törstar efter någon att ha vid sin sida.
0 kommentarer

Rebecca Solnit - Gå vilse. En fälthandbok.

Jag går planlöst och drar fingrarna över bokryggarna på biblioteket. Det är bara några få dagar kvar tills; skolan tar slut för terminen, jag ska flytta. Det är kanske därför jag omedvetet fastnar och tar upp Gå vilse. En fälthandbok (2012) av Rebecca Solnit. Kommer på att det är författaren till Män förklarar saker för mig som jag har tänkt läsa. Den är utlånad. Jag lånar denna istället.
 
Jag går vilse i mig själv. I mina tankar och i mina känslor. Kanske borde jag omfamna det. Att inte vara helt i kontroll över var jag är (påväg). Att ovissheten är okej. Men det stressar mig hur mycket jag än försöker släppa på det. Det är här dessa betraktelser (i boken) kommer in i bilden. Jag har ingen lust att pausa läsningen för att anteckna så jag gör blyertsstreck i marginalen så länge (syndare!) och viker ner nedre hörnet.
"Att gå vilse handlade för [Virginia] Woolf mindre om geografi än om identitet, en passionerad önskan om, till och med ett trängande behov av, att bli ingen och vem som helst, att befria sig från de bojor som påminner en om vem man är, om vem andra tror att man är." s.21
 
"Människor som står en nära blir speglar och dagböcker där man bevarar sin berättelse, de blir verktyg som hjälper en att förstå och minnas sig själv, och man gör samma sak för dem. När människorna försvinner, försvinner också möjligheten att använda, uppskatta och förstå alla små anekdoter, anspelningar och skämt; boken där allting stod har slagits igen eller eldats upp." s.134
 
"Oro är ett sätt att låtsas att man har kunskap eller kontroll när man inte har det - och det förvånar mig, även hos mig själv, i vilken utsträckning vi faktiskt föredrar hemska scenarier framför total ovetenskap. Kanske fyller vi hellre våra kartor med fantasifoster än erkänner att det okända finns även där." s.161
 
Jag är en citatläsare. Fastnar för stycken och måste spara dem för att minnas. Vilka citat jag lägger vikt vid i en läsning speglar vad jag känner just för stunden. Därför kan det lätt bli väldigt personligt. Men då får det vara så.
3 kommentarer