tankar inför hösten

Påbörjade ett inlägg förra året med samma rubrik som jag inte publicerade. Testar igen iår.
Jag är inne på första veckan av höstens litteraturstudier. Jag är både peppad och nervös. Tidigare när jag läst skönlitteratur i ett (ut)bildningssyfte har det gått så sakta så sakta att läsa. Det spelar ingen roll vad det är för text. Som att jag inte vill missa minsta nyans. Men det går inte, har jag märkt, att få in hela bilden om en läser på det sättet så nu försöker jag slappna av i min läsning och läsa som vanligt men med ett vaket öga. Och som vår lärare sa, omläsning är en litteraturvetares bästa vän. Så jag läser och läser om för att få in.
 
 
0 kommentarer

Bli som folk

Delar av text jag skrivet i kursen samtidslitteratur om flickgestaltningen och deras uppväxtmiljö i Stina Stoors Bli som folk (2015).

Det är vanliga flickor som porträtteras. Det är inget särskilt med dem och att de är barn syns tydligt i beskrivningar om deras kläder som kalasbyxor och Sandras mage i Ojura som är “mjuk och barnslig i glipan mellan linnet och de blå mjukisbyxorna” (s.78). Flickorna ser på de äldre kvinnliga släktingarna och granskar dem noga. De värderar tonårssystern, den äldre kusinen och mammorna utefter deras utseende. I den första novellen Gäddan är det Åsa som tycker att den äldre kusinen Hedda låtsas vara snygg “fast hon såg ut som en flodhäst, och en skit” (s.15). Synen på Hedda blir dock mindre hård i sin framtoning när hon kommer och tar hand om Åsa som har rymt iväg in i skogen med den avlidne morfaderns fiskeutrustning. Då, när Hedda kommer fram till Åsa och drar upp henne från den slemmiga ån beskrivs hon istället som “stor och stadig”. I Ojura är det Sandra som har blicken mot sin storasyster Annelis tonårskropp när hon står i duschen och hela ryggen är full med finnar som ser ut som rödögda ögon när de skrapas sönder. Anneli skulle ingen vilja ta i oavsett hur mycket hon sminkar sig eller fixar håret enligt Sandra. I sista novellen För vår del  är det en dotter som är iförd en gul klänning som hon hade året innan men som nu sitter och stramar åt och “det var nästan som om jag växte där jag stod, och snart skulle det inte gå mer.” (s.212). Klänningens stramhet och hur snabbt hon växt ur den visar på en kropp i förändring och den gula klänningen blir en metafor för barndomen.

Flickorna i novellerna är alla medvetna om sitt flickskap och när de blickar på andra flickor och kvinnor ställer de sig antingen med dem eller positionerar sig mot dem, oftare det senare.

 Det är ofta något i karaktärernas uppväxtmiljö som skaver. Familjemedlemmar är frånvarande och de som återstår är antingen eller också både alkoholiserade och med ett hett temperament som inte sällan går ut över flickorna.I Gåvan kommer en alkoholiserad pappa till sin dotter och mamman med en present till dottern och det gör mamman upprörd att han helt plötsligt fått för sig att dyka upp. Hon låter honom ändå komma in och står tyst men arg för att koka kaffe åt sin gäst. I För vår del är det en argsint pappa och hans vän som är ute och jagar under en dag och en mamma och dottern är hemma och passar på att städa. “Farsan märkte aldrig någon skillnad, bara han slapp se det göras så fick hon väl hålla på.” (s.186). Och efter dagen går de för att köpa varsitt välförtjänt glasswienerbröd men när de kommer hem sitter där pappan och hans jaktvän och då är det inget annat att göra än att snopet bjuda männen på bakverken. Det är tydliga könsroller i novellerna där männen är oansvariga och frånvarande medan kvinnorna och i vissa fall även flickorna är de som tar ansvar över hem och familj och gör allt för att hålla männens temperament i schack.

Flickornas dysfunktionella uppväxtmiljöer kontrasteras i möten med andra familjer som kommer från helt skilda förhållanden. I Ojura har systrarna Sandra och Anneli mist sin mamma och bor med den alkoholiserade pappan som inte tar ansvar och gömmer sig i vedbon och dricker sprit för att slippa “surkärringen” Anneli när hon ifrågasätter varför han inte har uträttat sådant som tvättning och att köpa födelsedagspresent till kalaset Sandra ska på. Pappan kommer på den genialiska idén att ge bort levande grodor i ett paket och så blir det sedan. Sandra som är liten och kanske inte har referensramar om vad som är socialt accepterat går med på det. Sandras strumpor är redan skitiga när de kommer fram till kalaset och alla andra är så vita och rosa och rena. En flicka får spillt saft över sin kalasfina klänning och börjar gråta och Sandra säger att det inte är utsidan som räknas men det uppskattas inte. Det är en påtaglig krock mellan deras familjer vilket synliggörs genom kalasbarnens genomtänkta kläder och Sandra som har på sig de shorts och den tröjan som var ren. Och paketet förstås. Reaktionen när paketet med grodorna öppnas visar på att hon inte passar in.

Flickan i Elljusspåret är ofta hemma hos sin vän Fresia. Hos henne kan en vara ute och jogga där det är upptänt längs vägen så en slipper ha ficklampa med sig. “Nej. Inte här. Inte för dom som rör på sig bara för rörelsens skull. Som har tid. Och som inte måste ta bilen till brevlådan nästan.” (s.130). Fresias familj består av en mamma, pappa och dotter. En hel familj till skillnad från hennes trasiga med en bror som gått bort men vars skor hon fortfarande bär i motionsspåret och en mamma som ger henne märken på armen och har ett dåligt humör. Men visst är det väl något märkligt i att hon främst umgås med pappan i familjen och de dricker varm choklad på nätterna och han lägger sig med huvudet i hennes knä. Flickan beskrivs som ett rådjur och vännens pappa som en älg. Flickans förhoppning om att få vara en del av Fresias familj blir alltmer påtaglig när flyttkartonger står i huset och hon undrar om de kommer säga att hon ska flytta med. Den obehagliga undertonen av flickan och pappans relation tolkar jag som att flickan gärna vill vara en del av familjen och hoppas få ha en pappa som hon själv inte haft men att det från hans sida är något mer. Stoor talar om rådjursflickor i sitt sommarprat och att det handlar om sköra, ömtåliga flickor.

Karlsson skriver i sin recension att flickorna i novellerna lever där skillnaderna mellan kvinnligt och manligt är större än i t ex Umeå men menar på att “(...) hos Stoor lever flickorna samtidigt ett friare och mera fantasirikt liv än deras jämnåriga runt Folkungagatan.” För de yngre huvudkaraktärerna kan påståendet möjligen stämma men samtidigt verkar andra flickor som de möter (som inte de heller kommer från storstaden) ha andra till synes mindre fria och fantasifulla liv. Skillnaden mellan de flickorna har till viss del en grund i skillnaden mellan stad och glesbygd men kanske allra mest om klasstillhörighet och familjeförhållanden. Figurer som Hedda och Anneli som är i gränslandet mellan flicka och kvinna får dock ta den traditionella kvinnorollen som den omhändertagande när det inte finns någon vuxengestalt som tar det ansvaret. Kanske är det inte lång tid de övriga flickorna har kvar innan de också behöver anpassa sig in i ledet.

1 kommentar

kära dagbok.

"In the journal I do not just express myself more openly than I could do to any person; I create myself"
Susan Sontag, Reborn
 
Jag har skrivit dagbok sen jag just hade lärt mig skriva, i en dagbok från när jag var sju år med en nallebjörn på framsidan och färgglada parfymerade linjerade sidor med ett hänglås för att hålla obehöriga på avstånd skrev jag att jag skulle köpa två dagböcker till. Bara några få sidor in i boken och jag kände redan att jag behövde mer plats för att fylla mina tankar och vardagsdokumentationer med. Det är ingen nyhet för de som känner mig att jag är frälst i detta textformat. Både att skriva själv och att läsa. Jag har förstått att det inte är så många som delar denna fascination men jag fortsätter ändå att skicka citat och bilder på det som satt sig extra i mig.
Jag vill lika delar dela med mig av dessa böcker som hålla de för mig själv, som en slags hemlighet bara jag och författare som Sylvia Plath, Virginia Woolf och Susan Sontag med flera delar.
 
Att få bekanta sig med sina absoluta favoriter (i mitt fall främst författare) i form av att läsa deras dagböcker är den mest intima form av bekantskap. Jag som vanligtvis kan bli avskräckt av tegelstensböcker när det gäller skönlitterära verk blir snarare besviken om de inte är i den storleken när det kommer till dagböcker.
 
 I sann bibliotekariestudentanda skyltar jag efter tema även i den egna bokhyllan, just nu är det just dagboken som får stå i fokus.
 
4 kommentarer