Kate Zambreno - Hjältinnor (2016)

Kate Zambreno skriver in sig i (litteratur)historien jämsides de galna kvinnorna under modernismens glansdagar. Vi följer med när hon fragmentariskt berättar deras livshistorier, pusslar ihop bit för bit och skapar en helhetsbild över en undanskuffad historia.
Vad har Kate Zambreno för likhet med Virginia Woolf, Zelda Fitzgerald, Sylvia Plath, Vivienne Haigh-Wood Eliot (för att nämna ett par av de hon skriver om)?
Jo, hon är i ett äktenskap där båda makarna är författare. Ett äktenskap där det blir hon som hustru som krävs och kvävs av mannens författarskap. Kate och John är ett till synes hippt och modernt par, men de tycks ändå falla in i de strukturer hon leder oss tillbaka till 20-talet för att belysa de svårigheter som fanns (och finns kvar). Kate följer med sin man, flyttar till en annan stad för hans karriärs skull och hon går runt och vantrivs. Och det är där och då hon stiftar djupare bekantskap med dessa kvinnor, hjältinnorna. Utöver hustrurollen har hon också en diagnos som gör att hon kan tolkas som överdriven och 'galen'.

De galna kvinnorna blir galna för att de tillskrevs den rollen av sina män och sin omvärld. Omvärlden som sätter ramarna för det önskade beteendet hos kvinnan och när hon avviker är det hon som är konstig och oberäknerlig, hysterikan. De diagnostiserar henne för att kunna föra bort henne till mentalsjukhus. Oskadliggöra och tysta ner.
Det är inte så svårt att räkna ut att den så kallade galenskapen inte kommer ur intet utan är ett resultat av den konstanta reducering och nedtystning. Mannens avvikelser å andra sidan tyder snarare på genialiteten hos honom.
 
I fall som med Zelda Fitzgerald blir hon tillsagd av sin man och i samtycke med en läkare att hon inte får skriva skönlitterärt om psykiatri. Hon blir ordinerad att inte skriva om sina erfarenheter (hon skulle ju ändå bara må sämre när hon inte skrev lika genialiskt som sin man). Åtminstone inte förrän Scott Fitzgerald hunnit ge ut boken som baseras på hennes erfarenheter. Hon äger inte sin historia. Hon får nöja sig med att vara det manliga geniets musa.
Hur är det att aldrig få skriva sin historia? Att aldrig få utlopp för ens skapande drivkraft? Att bli reducerad till en karaktär i sin mans roman?
 
Kate Zambreno beskriver ett bråk med sin man, och nederlaget hon känner när hon får mens i anslutning till det. Som att hennes känslor inte är berättigade när de har med hormoner att göra. På samma sätt görs det i det skrivande. Kvinnan kopplas samman med sin kropp. Det hormonella, irrationella och överdrivna skrivandet.
 
Jag tycker det är intressant att boken är skriven på det fragmentariska sättet, som styltar fram i korta stycken, vrider och vänder och återkopplar till tidigare nämnda tankar/teorier som hon senare spinner vidare på. Som att utvecklingen i boken sker utifrån författarens tankeförlopp. Osystematiskt.
Det finns ett värde i det, kan jag tycka. Att inte skriva om kvinnorna som i olika avsnitt. Jag tänker att det är en poäng i att de följs åt under hela processen. Hon ser dessa kvinnor som sina spökmentorer.
2016 Hjältinnor Kate Zambreno essä litteraturhistoria
0 kommentarer

Suzanne Brögger - Linda Evangelista Olsen

Jag har inte läst något av Suzanne Brögger förrän nu trots att några av hennes böcker och den nyss utgivna biografin "Kruka" (2015) står tillgängligt i bokhyllan. Det brukar bli så. Att det börjar med att jag får upp ögonen för en specifik författare och köper allt jag kommer över av och om personen på second hand men sen tar det nästan alltid ett bra tag innan jag tar tag i läsningen.
 
Mitt första möte med Brögger fick bli Linda Evangelista Olsen som vad jag förstår det som är någon form av fiktiv roman med självbiografiska drag. Den handlar om katter som författaren levt med och är döpt efter en av dem.
Jag tycker att relationen mellan människor och husdjur är intressant och vill läsa mer om hur den gestaltas i litteraturen. Romaner på det temat jag tänkt ta mig an såsmåningom är Virginia Woolfs Flush om hennes cocker spaniel, Doris Lessings Rufus om den hemlösa katten m.fl.
Sveriges Radio har även ett nytt program i P1 som heter Kulturdjur där kulturpersonligheter i drygt tio minuter pratar om sina husdjur.

Katten har nio liv och boken har nio teman (som baksidetexten radar upp): erotik, kvinnlighet, fruktbarhet, moderskap, död, identitet, författarroll, passion och kattens väsen. De är för mig mer eller mindre tydliga i historien. Katten har en central roll, liksom jaget i romanen. Jaget tycks utgå från katten när hon reflekterar över sin egen identitet.
I början får vi veta att hennes mor är en katt, liksom hennes mormor, liksom hon själv. Eller snarare, mormodern försökte men hon var inte alls lika bra på det. Mamman däremot, hon är oberäknerlig, det finns ingen trygghet och omsorg i att växa upp med en kattmamma. Katten har dessutom inget behov av att vara med en man, nej, hon klarar sig ensam.
 
Jaget är tjugofem år när hon möter på den då ännu namnlösa svarta katten som hon kommer ta hand om. Katten rymmer, ramlar och kräks och jaget försöker ständigt att skydda katten. Hon går in så mycket i att tolka kattens känslor att hon tappar bort sig själv ibland skulle jag säga. Och det känns som att det är först när katten dör (tjugo år gammal) som hon handlar utifrån sitt eget behov.
 
Det är ett bra flow i historien och den är rätt vitsig (på ett bra sätt när det står mellan raderna och inte alldeles tydligt som i andra fall), men vad som gärna hade fått tonats ner är de tänkta ordvitsarna som kommer titt som tätt som innehåller avstavningar med katt-relaterade ord. Det är katt-astrofer och miss-modighet.
 
"Och det innebar att jag bara kunde älska dem som struntade i mig och bara kunde ge sig hän till hälften, vilket paradoxalt nog var mycket tidskrävande. Jag menar: det halva tar mer tid än det hela."

"Varje katt placerar sig på en dörrtröskel och bara stirrar ut i fjärran och försöker göra sig förtjänt av ett okänt namn. Positionen kan driva en människa till vansinne: "Vill du ut eller in?" "Vill du vara så snäll och bestämma dig, lilla misse, för det drar, nu stänger vi dörren, vill du ut eller in?" Och så får man den där fjärran-blicken till svar, den upphäver tiden och rummet, alldeles där på gränsen, där människan inte står ut med att vara."
Följ min blogg med Bloglovin
0 kommentarer

Ninni Holmqvist - Något av bestående karaktär

Jag önskar att jag skrev vad jag tänkte och kände under tiden jag läste för efterkonstruktionen är aldrig densamma. Visst, jag kan minnas övergripande men inte i detalj vilket jag tycker är det intressanta. Jag har en övertro till mitt minne men nu får jag nog allt inse att det är mänskligt glömskt och selektivt.
 
Ninni Holmqvist bjuder som vanligt in till obekväma relationer/situationer en helst hade velat slippa undan. Men jag fortsätter vända blad efter blad och får lära känna Miranda och karaktärerna hon bekantar sig med, hennes älskare. Av en händelse lär hon känna ett par som bor några trappor ner i sitt hus. De båda begär henne, hennes kropp och hon ger den till dem.
 
Det finns något uppgivet i henne. Likgiltig och passiv. Hon ingår inte i något, hon låter sig ingås efter andras önskan. Men när relationerna visar sig ohållbara är hon inte den som hymlar om något som hänt. Då är hon rättfram om hur det ligger till.
 
Det finns många delar jag blir illa berörd av. Ett är när Miranda säger till sin älskare Richard på ett ungefär "om du vill ha mig när jag sover så behöver du inte väcka mig, jag vet ändå att det är du". Det finns även andra sekvenser som rör förnedring och/eller våld som gör en illa till mods. Kanske inte situationerna i sig för de är kanske inte värre än i annan litteratur men vad som känns som en klump i halsen är huvudkaraktärens reaktioner när de sker.
 
Genomgående tema i romanen är ensamhet och döden. Det känns som att hon hellre är ensam än att ha ytliga relationer men hur hon än handlar är det i dem hon hamnar. Det är ingen som vill något mer med henne. De vill inte dela någon vardag med henne. Det har de andra till. Men likväl behöver de henne.
0 kommentarer