Suzanne Brögger - Linda Evangelista Olsen

Jag har inte läst något av Suzanne Brögger förrän nu trots att några av hennes böcker och den nyss utgivna biografin "Kruka" (2015) står tillgängligt i bokhyllan. Det brukar bli så. Att det börjar med att jag får upp ögonen för en specifik författare och köper allt jag kommer över av och om personen på second hand men sen tar det nästan alltid ett bra tag innan jag tar tag i läsningen.
 
Mitt första möte med Brögger fick bli Linda Evangelista Olsen som vad jag förstår det som är någon form av fiktiv roman med självbiografiska drag. Den handlar om katter som författaren levt med och är döpt efter en av dem.
Jag tycker att relationen mellan människor och husdjur är intressant och vill läsa mer om hur den gestaltas i litteraturen. Romaner på det temat jag tänkt ta mig an såsmåningom är Virginia Woolfs Flush om hennes cocker spaniel, Doris Lessings Rufus om den hemlösa katten m.fl.
Sveriges Radio har även ett nytt program i P1 som heter Kulturdjur där kulturpersonligheter i drygt tio minuter pratar om sina husdjur.

Katten har nio liv och boken har nio teman (som baksidetexten radar upp): erotik, kvinnlighet, fruktbarhet, moderskap, död, identitet, författarroll, passion och kattens väsen. De är för mig mer eller mindre tydliga i historien. Katten har en central roll, liksom jaget i romanen. Jaget tycks utgå från katten när hon reflekterar över sin egen identitet.
I början får vi veta att hennes mor är en katt, liksom hennes mormor, liksom hon själv. Eller snarare, mormodern försökte men hon var inte alls lika bra på det. Mamman däremot, hon är oberäknerlig, det finns ingen trygghet och omsorg i att växa upp med en kattmamma. Katten har dessutom inget behov av att vara med en man, nej, hon klarar sig ensam.
 
Jaget är tjugofem år när hon möter på den då ännu namnlösa svarta katten som hon kommer ta hand om. Katten rymmer, ramlar och kräks och jaget försöker ständigt att skydda katten. Hon går in så mycket i att tolka kattens känslor att hon tappar bort sig själv ibland skulle jag säga. Och det känns som att det är först när katten dör (tjugo år gammal) som hon handlar utifrån sitt eget behov.
 
Det är ett bra flow i historien och den är rätt vitsig (på ett bra sätt när det står mellan raderna och inte alldeles tydligt som i andra fall), men vad som gärna hade fått tonats ner är de tänkta ordvitsarna som kommer titt som tätt som innehåller avstavningar med katt-relaterade ord. Det är katt-astrofer och miss-modighet.
 
"Och det innebar att jag bara kunde älska dem som struntade i mig och bara kunde ge sig hän till hälften, vilket paradoxalt nog var mycket tidskrävande. Jag menar: det halva tar mer tid än det hela."

"Varje katt placerar sig på en dörrtröskel och bara stirrar ut i fjärran och försöker göra sig förtjänt av ett okänt namn. Positionen kan driva en människa till vansinne: "Vill du ut eller in?" "Vill du vara så snäll och bestämma dig, lilla misse, för det drar, nu stänger vi dörren, vill du ut eller in?" Och så får man den där fjärran-blicken till svar, den upphäver tiden och rummet, alldeles där på gränsen, där människan inte står ut med att vara."
Följ min blogg med Bloglovin
0 kommentarer

Ninni Holmqvist - Något av bestående karaktär

Jag önskar att jag skrev vad jag tänkte och kände under tiden jag läste för efterkonstruktionen är aldrig densamma. Visst, jag kan minnas övergripande men inte i detalj vilket jag tycker är det intressanta. Jag har en övertro till mitt minne men nu får jag nog allt inse att det är mänskligt glömskt och selektivt.
 
Ninni Holmqvist bjuder som vanligt in till obekväma relationer/situationer en helst hade velat slippa undan. Men jag fortsätter vända blad efter blad och får lära känna Miranda och karaktärerna hon bekantar sig med, hennes älskare. Av en händelse lär hon känna ett par som bor några trappor ner i sitt hus. De båda begär henne, hennes kropp och hon ger den till dem.
 
Det finns något uppgivet i henne. Likgiltig och passiv. Hon ingår inte i något, hon låter sig ingås efter andras önskan. Men när relationerna visar sig ohållbara är hon inte den som hymlar om något som hänt. Då är hon rättfram om hur det ligger till.
 
Det finns många delar jag blir illa berörd av. Ett är när Miranda säger till sin älskare Richard på ett ungefär "om du vill ha mig när jag sover så behöver du inte väcka mig, jag vet ändå att det är du". Det finns även andra sekvenser som rör förnedring och/eller våld som gör en illa till mods. Kanske inte situationerna i sig för de är kanske inte värre än i annan litteratur men vad som känns som en klump i halsen är huvudkaraktärens reaktioner när de sker.
 
Genomgående tema i romanen är ensamhet och döden. Det känns som att hon hellre är ensam än att ha ytliga relationer men hur hon än handlar är det i dem hon hamnar. Det är ingen som vill något mer med henne. De vill inte dela någon vardag med henne. Det har de andra till. Men likväl behöver de henne.
0 kommentarer

Albertine Sarrazin - Astragal

 
Det var under samma biblioteksbesök som jag lånade Gå vilse. En fälthandbok som jag på samma hyllplanslänga upptäckte denna. Den stod med omslaget mot mig. Albertine Sarrazin med blicken rakt på mig. Jag läste förordet av Patti Smith på stående fot och sen tog jag med mig den hem för att läsa resten. Jag hade inte hört talas om den innan. Första gången den gavs ut var i Frankrike 1965 och i Sverige 1967. Jag funderar över vad det gör med en bok att bli utgiven på nytt efter en tid. Jag tror det är ett effektivt sätt att ge boken ett nytt fokus.
 
Anne hoppar ner från muren. Rymmer från ett fängelse rakt in i ett annat.
Hon söker friheten och krossar fotleden/astragalen i fallet.
 
"De kvällar när jag går upp och lägger mig med krälande nerver och ångrar att jag har bytt ett fängelse mot ett annat, låser jag in mig med dubbla slag: det tröstar mig och befriar mig att själv få låsa dörren till min fängelsehåla om mig." s.109
 
Vad som berör mig mest i denna bok är den innerliga längtan Anne bär på. Hoppet om frihet lämnar henne aldrig. Hon bär på en längtan efter flickvännen Rolande, från innan, men hamnar hos Julien, mannen som hittar henne när hon lyckats ta sig till vägkanten. Det är hos honom hon får skydd hos när hennes fot fortfarande blixtrar till av smärta vid varje rörelse. Boken är en lång väntan efter att kunna röra sig fritt igen. Väpnat rån är brottet vars sjuåriga fängelsestraff hon börjat avtjäna men rymmer ifrån, hon är vid denna tid bara nitton år. Även Julien har kriminalitet i bagaget ,vilket han även ägnar sig åt under tiden Anne är på de platser han tar henne till.
 
"... Bilen är en ö, mitt på en annan strand, nästan likadan som den i morse, kantad av samma hav, med samma sandiga stormbyar som smattrar mot bilplåten. I Juliens famn gråter jag, en liten storm i den stora, lika salt, lika förtvivlad som havet bölar jag i all evighet". s.243
 
Jag tänker på det ironiska i att boken betraktas som någon slags roadmovie-bok. En genre som symboliseras av mobilitet men som här i högsta grad är en historia om en person med begränsad rörlighet. Både när det gäller den rent fysiska faktorn av den brutna foten och även i den mening att hon måste hållas gömd för polisen.
Men det är å andra sidan en helt rimlig definition om den syftar till rotlösheten. Och jakten efter friheten.
Jag fastnar för den här boken, som är en berättelsen om en kvinna som befinner sig utanför samhällets normer, utanför lagens gränser. Hon är komplex. Hon är både kaxig, intelligent och självständig (som jag tänker mig krävs av en i hennes livssituation) samtidigt som hon törstar efter någon att ha vid sin sida.
0 kommentarer