kvinnolitteratur -

Jag och min vän Stormen har länge tänkt att vi ska ha en bokklubb och när en bor i olika städer kan det vara lite svårt att knåpa ihop med tid och så men nu tänkte vi att det var dags. Det visade sig att hon just hade börjat läsa en av de två böckerna jag föreslog så då blev det den, Simtag av Jessika Berglund. Några dagar efter att vi bestämt det satt vi och samtalade om den via facebook-chatten. moderniteter! nedan följer samtalet i något reviderat format.

Stormen: Vart ska vi börja?

Jennifer: Hm, någon slags helhetsbild?

Stormen: Jag läste ju ganska snabbt, och kanske lite för slarvigt för att ta in hela texten faktiskt. För i början störde jag mig på saker som jag gillade jättemycket mot slutet? Och knappt förstod att de varit med hela tiden. Typ när hon är ute och simmar (...) och ändå hur "intensivt" hon beskrev naturens "del" i hennes liv?

Jennifer: Spännande! Jag var helt lyrisk i början men det tappade av i slutet för mig.

Men ja, det fanns ju med den där "blicken" på Cecilia hela tiden, och speciellt hur det hade med simningen var tydligt eller att det skedde där första gången iallafall.

Stormen: Jag var typ sur i början, för jag tyckte att det inte var något innehåll??

Att det bara var ord och beskrivningar av något slags skede - som inte kom fram till nåt?

Jennifer: ja! alltså jag funderade en del på språk kontra innehåll.

Stormen: Och sen gillar ju när hon inte riktigt skriver ut saker ordentligt. Typ på sidan 7 "Men vår lediga tid. Våra sommarlov och senare våra resor" att det är underförstått att de umgås mycket på tu man hand etc.

Jennifer: Absolut. Är inte heller mycket för när det står tydligt och klart. Jag älskar ju när det är språkliga utsvävningar och jag tror att formuleringarna kring naturen gjorde att jag såg de mest och såg förbi att det "inte hände något".

Stormen: Men kanske var det vad hon ville förmedla? Att känslan inuti typ var densamma hela tiden - därför att hon inte fick utveckla den (annat än försöka dölja/trycka undan) - medan naturen som bara gick ett varv. För visst var det väl typ ett år?

Men varför tappade du det mot slutet?

Jennifer: Jag tappade det mot slutet när *spoiler* de börjar vara tillsammans för att det kändes som att det helt plötsligt bara var så. Att en inte riktigt fick inblick i deras relation. Fokus ligger ju på Anneli och hennes känslor men att deras relation får inte det utrymmet jag vill att det ska ha.

Stormen: MEN JA. Det hade hellre fått tagit slut utan att en fick veta vad som hände?
Jennifer: Ja! antingen inte få veta alls eller få veta allt men inte detta mellanting och "enkla" avslut. Är jag orättvis om jag säger så?

Stormen: Nej, jag håller med. Som att det "måste sluta med att de är ihop" vilket jag på ett sätt är tacksam för eftersom jag hatar att det är nån som ska dö eller nåt jämt när det handlar om lesbisk kärlek. Men jag tänker inte att det är en spoiler, för jag läser första sidan som att det är en blick på dem när de är ihop? Och att resten är en tillbakablick?

Jennifer: tänkte också på det! hela tiden tänkte jag på om nån skulle dö men det kändes osannolikt!

Stormen: Jag var jätterädd för att hon skulle drunkna hela tiden! "ska du verkligen ut och simma nu?"

Jennifer: Det var väl nångång när det var mörkt och dant ute när hon skulle ut?

Stormen: Ja, och fastnade hon inte i nån sån där vattenblomma, vad heter såna..

Jennifer: Jo, näckros! Men! Jag tänkte väldigt mycket på Annelis ambivalens. Och att hon själv benämner sig som feg vid något/några tillfällen. Och att hela det där: jag vill vara ensam men jag vill ändå vara med Cecilia. Att allt sånt verkar bottna i ett utanförskap hon upplevt?

Stormen: Ja- och jag fattar det, om hon definierat sig själv utifrån ett nästan utanförskap i sin ensamhet (men också omhuldat och som att hon tyckt om det) så förstår jag att hon är rädd för sina känslor för Cecilia. Och att hon då får gå ifrån det hon är van vid. För med Cecilia vill hon ju leva nära.

Jennifer: Ja, och då måste hon släppa på behovet av ensamhet för att ge plats åt henne, även om det innebär att hon får vara med den hon älskar.

Stormen: Det kanske var där jag tyckte att slutet blev så "ytligt" eftersom hon bara gick helt upp i Cecilia, och slutade reflektera över ensamheten. På det sättet blev kärleksrelationen lite platt för mig. Hennes längtan var mer aktiv.

Jennifer: Det känns som att Cecilia bara "hamnar" i den? Eller i alla fall utifrån det läsaren får se. Men det var väl hintar om att Cecilia minsann hade "lurat in henne" i något väldigt tidigt.

Stormen: Ja, där kändes det som en heteroperson som tycker det är kul med uppmärksamhet? Det var nog det jag såg och blev irriterad över.

Jennifer: Ja, för det är ju inte en historia om en kvinna som inte kommit ut och därav är mer osäker.

Stormen: Nej precis, fast ganska skönt att det bara fick vara. Att det inte var någon som var tvungen att ha ångest över det.

Jennifer:Verkligen, det är ju oftast de (komma ut) historierna en får läsa. Haha. "vad skönt för dig Anneli att du slapp att ha ångest över en sak till!"

Stormen: En sak jag däremot tyckte om hela tiden var det där med att hon var typ "vattnet var ganska kallt" och sånt. När hon inte gav helt säkra svar, eller beskrivningar. Då måste en reflektera, ok, "vad är ganska kallt vatten". Och typ "en av dagarna".

Jennifer: Tänkte nog inte riktigt på det så men det är ju sant! Jag satt mest och funderade på en massa blomsorter hon skrev om. Notblomster förekom väldigt ofta!

Stormen: Jag började tänka "tänk om allt spelar roll"- med blomsorterna. Sen försökte jag glömma det för det blev för mycket för mig att tänka på? Så de fick bara vara "fina" då.

Jennifer: Men vattnet då?

Stormen: Ja, och att saker var fuktiga hela tiden. Typ vattnet, luften, Cecilia...

Betyg: ★★★

Förlag: Albert Bonnier

Utgivningsår: 2008