Albertine Sarrazin - Astragal
Det var under samma biblioteksbesök som jag lånade Gå vilse. En fälthandbok som jag på samma hyllplanslänga upptäckte denna. Den stod med omslaget mot mig. Albertine Sarrazin med blicken rakt på mig. Jag läste förordet av Patti Smith på stående fot och sen tog jag med mig den hem för att läsa resten. Jag hade inte hört talas om den innan. Första gången den gavs ut var i Frankrike 1965 och i Sverige 1967. Jag funderar över vad det gör med en bok att bli utgiven på nytt efter en tid. Jag tror det är ett effektivt sätt att ge boken ett nytt fokus.
Anne hoppar ner från muren. Rymmer från ett fängelse rakt in i ett annat.
Hon söker friheten och krossar fotleden/astragalen i fallet.
"De kvällar när jag går upp och lägger mig med krälande nerver och ångrar att jag har bytt ett fängelse mot ett annat, låser jag in mig med dubbla slag: det tröstar mig och befriar mig att själv få låsa dörren till min fängelsehåla om mig." s.109
Vad som berör mig mest i denna bok är den innerliga längtan Anne bär på. Hoppet om frihet lämnar henne aldrig. Hon bär på en längtan efter flickvännen Rolande, från innan, men hamnar hos Julien, mannen som hittar henne när hon lyckats ta sig till vägkanten. Det är hos honom hon får skydd hos när hennes fot fortfarande blixtrar till av smärta vid varje rörelse. Boken är en lång väntan efter att kunna röra sig fritt igen. Väpnat rån är brottet vars sjuåriga fängelsestraff hon börjat avtjäna men rymmer ifrån, hon är vid denna tid bara nitton år. Även Julien har kriminalitet i bagaget ,vilket han även ägnar sig åt under tiden Anne är på de platser han tar henne till.
"... Bilen är en ö, mitt på en annan strand, nästan likadan som den i morse, kantad av samma hav, med samma sandiga stormbyar som smattrar mot bilplåten. I Juliens famn gråter jag, en liten storm i den stora, lika salt, lika förtvivlad som havet bölar jag i all evighet". s.243
Jag tänker på det ironiska i att boken betraktas som någon slags roadmovie-bok. En genre som symboliseras av mobilitet men som här i högsta grad är en historia om en person med begränsad rörlighet. Både när det gäller den rent fysiska faktorn av den brutna foten och även i den mening att hon måste hållas gömd för polisen.
Men det är å andra sidan en helt rimlig definition om den syftar till rotlösheten. Och jakten efter friheten.
Jag fastnar för den här boken, som är en berättelsen om en kvinna som befinner sig utanför samhällets normer, utanför lagens gränser. Hon är komplex. Hon är både kaxig, intelligent och självständig (som jag tänker mig krävs av en i hennes livssituation) samtidigt som hon törstar efter någon att ha vid sin sida.