RECENSION: I syrenernas tid
Alma ligger på dödsbädden. Det är så allt börjar. Det börjar med slutet.
Trots att jag vet hur det slutar kan jag inte hjälpa att bli en aning gråtmild. Det är en historia som berättas utifrån en som sörjer den hon levt ihop med de senaste fyrtio åren. Det handlar om Beata och Alma som lever i en finlandssvensk kuststad och det utspelar sig från början av 1900-talet fram till 1945. Huvudkaraktärerna kommer från priviligerade familjer. Det är adel och prästfamilj och de har tjänstefolk hemma hos sig.
De vill inte gå med på de förutstakade liv kvinnor tycks förväntas infinna sig i. De vill inte gifta sig och de vill inte skaffa barn. Dessa tankar är provocerande för Beatas familj, kanske främst för mamman. När hennes bror inte verkar tycka att Beatas vilja till självständighet är något märkvärdigt börjar jag fundera på om det är realistiskt. Sen kom jag på (googlade fram) att Finlands kvinnor fick rösträtt 1906 och att tanken kanske då inte var så främmande.
Luktsinnet är starkt kopplat till minnet och kanske är det därför det är så viktigt för Beata med syrenerna.
De stod i blom den där försommaren då de flyttade in tillsammans och de blommar utanför åldershemmet Beata till sist måste flytta in på. Krig pågår i periferin men det är inget som kommer karaktärerna nära inpå, det bara nämns lite i förbifarten. att folk stupar i krigen, men ingen närstående till dem berörs.
Det är en idyllisk berättelse om en kärlek mellan två kvinnor som utåt sett bara får bli sedd som vänskap, de lovar varandra att inte på något sätt avslöja hur de egentligen lever.
En rätt lättsam roman och jag tycker det är fint att den gestaltar en kärleksrelation mellan två äldre personer.
Betyg: ★★★
Förlag: Söderström & co Förlags Ab
Utgivningsår: 1996