Kate Zambreno - Hjältinnor (2016)

Kate Zambreno skriver in sig i (litteratur)historien jämsides de galna kvinnorna under modernismens glansdagar. Vi följer med när hon fragmentariskt berättar deras livshistorier, pusslar ihop bit för bit och skapar en helhetsbild över en undanskuffad historia.
Vad har Kate Zambreno för likhet med Virginia Woolf, Zelda Fitzgerald, Sylvia Plath, Vivienne Haigh-Wood Eliot (för att nämna ett par av de hon skriver om)?
Jo, hon är i ett äktenskap där båda makarna är författare. Ett äktenskap där det blir hon som hustru som krävs och kvävs av mannens författarskap. Kate och John är ett till synes hippt och modernt par, men de tycks ändå falla in i de strukturer hon leder oss tillbaka till 20-talet för att belysa de svårigheter som fanns (och finns kvar). Kate följer med sin man, flyttar till en annan stad för hans karriärs skull och hon går runt och vantrivs. Och det är där och då hon stiftar djupare bekantskap med dessa kvinnor, hjältinnorna. Utöver hustrurollen har hon också en diagnos som gör att hon kan tolkas som överdriven och 'galen'.

De galna kvinnorna blir galna för att de tillskrevs den rollen av sina män och sin omvärld. Omvärlden som sätter ramarna för det önskade beteendet hos kvinnan och när hon avviker är det hon som är konstig och oberäknerlig, hysterikan. De diagnostiserar henne för att kunna föra bort henne till mentalsjukhus. Oskadliggöra och tysta ner.
Det är inte så svårt att räkna ut att den så kallade galenskapen inte kommer ur intet utan är ett resultat av den konstanta reducering och nedtystning. Mannens avvikelser å andra sidan tyder snarare på genialiteten hos honom.
 
I fall som med Zelda Fitzgerald blir hon tillsagd av sin man och i samtycke med en läkare att hon inte får skriva skönlitterärt om psykiatri. Hon blir ordinerad att inte skriva om sina erfarenheter (hon skulle ju ändå bara må sämre när hon inte skrev lika genialiskt som sin man). Åtminstone inte förrän Scott Fitzgerald hunnit ge ut boken som baseras på hennes erfarenheter. Hon äger inte sin historia. Hon får nöja sig med att vara det manliga geniets musa.
Hur är det att aldrig få skriva sin historia? Att aldrig få utlopp för ens skapande drivkraft? Att bli reducerad till en karaktär i sin mans roman?
 
Kate Zambreno beskriver ett bråk med sin man, och nederlaget hon känner när hon får mens i anslutning till det. Som att hennes känslor inte är berättigade när de har med hormoner att göra. På samma sätt görs det i det skrivande. Kvinnan kopplas samman med sin kropp. Det hormonella, irrationella och överdrivna skrivandet.
 
Jag tycker det är intressant att boken är skriven på det fragmentariska sättet, som styltar fram i korta stycken, vrider och vänder och återkopplar till tidigare nämnda tankar/teorier som hon senare spinner vidare på. Som att utvecklingen i boken sker utifrån författarens tankeförlopp. Osystematiskt.
Det finns ett värde i det, kan jag tycka. Att inte skriva om kvinnorna som i olika avsnitt. Jag tänker att det är en poäng i att de följs åt under hela processen. Hon ser dessa kvinnor som sina spökmentorer.
2016 Hjältinnor Kate Zambreno essä litteraturhistoria
0 kommentarer