RECENSION: Hjärnan darrar

I en tid då lönearbete och funktionalitet, både när det kommer till fysisk kropp och psyke värdesätts allra högst är det kanske inte så konstigt att personer faller utanför ramarna om hur en ska vara och vad en ska göra.
Vem definerar vad som är normalt? vem som är frisk och vem som är sjuk?
Vi är många som har varit och/eller är utanför ramarna. Som kanske under en period inte kunnat arbeta och då fått slängas runt bland olika aktiviteter och praktiker. Sitta i ett rum bland andra i samma sits och karva i potatisar och dutta färg på tyg.
 
Jag var inte beredd på vad den här serien skulle göra med mig. Jag blev mer berörd än väntat och jag fick flera gånger pausa läsningen för att klumpen i magen blev för stor. För att det är en serie som känns.
Klara skriver om människor som befinner sig utanför ramen om vad som anses normalt. Hon skriver om dem som hon möter när hon själv är påväg att ta sig tillbaka till ett arbetsliv efter många år av depression och social fobi. Det handlar om mannen som går barfota mitt i vintern, om han som samlar på sig information för att klara sig i naturen när han blir utförsäkrad. Om alkoholisten som sitter på parkbänken och berättar om att han träffat kungen.
Det är uttrycksfullt med små medel, helt tecknad i blyerts låter hon detaljer i de enskilda personporträtten stå i fokus. Och det lilla, det som bara rör individen själv tycks helt plötsligt spegla något större. Det speglar ett skevt samhälle. Det är med ömhet hon tecknar upp personerna. Hon låter sig fantisera ihop deras förflutna, deras tankar och drömmar. Det allra finaste är att hon aldrig lägger ansvar på personerna över att de hamnat där de är. Istället tackar berättarjaget människorna som fortsätter att vara besvärliga, som inte anpassar sig.
Nu vill jag säga: Tack Klara.
Betyg:
Förlag: Syster förlag
Utgivningsår: 2016
2016 Hjärnan darrar Klara Wiksten Serie
0 kommentarer