kvinnolitteratur - Leslie Kaplan - Överflödet

Jag genomsöker min nya stads utbud av second hand- böcker. Försöker komma ifrån min (dåliga) vana av att bara titta närmre på de böcker jag vet något om. Om en titel jag känner igen, om bokens författare. Det är så mycket en missar när en är så selektiv. Det är å andra sidan inte konstigt att en gör på detta sätt då det finns så mycket att läsa. Då är det en alldeles rimlig instinkt att gallra bort och se till det en redan har kännedom om. En bok som jag hade missat om jag gått in med min vanliga inställning är Leslie Kaplans Överflödet - Fabriken.

Vad som främst ledde till att jag köpte den var det utlovade samtalet mellan bokens författare och Marguerite Duras. Den svenska översättningen av Jenny Högström gavs ut på Modernista 2005 och ursprungstexten är från 1982.

Det är en poetisk uppdiktning av fabriken, uppdelad i nio kretsar (som Dantes helvete) eller som en graviditet (med en bebis i slutscenen).

Vi hamnar inuti men förblir distanserade. Till fabriken i sig och till dess kvinnliga arbetare. Berättarjaget ser på kvinnorna på avstånd, ser på de slitna kvinnorna, på deras hårt sminkade förstörda ögon.

Trots beskrivningen av den till ytan sett enorma fabriken är det en klaustrofobisk känsla som utgör läsningen.

När vi inte är inuti fabriken finns den alltid med i periferin, hur den uppenbarar sig på långt avstånd. Hur central fabriken är i deras liv.

"Man cyklar i väg klockan fem på morgonen, i mörkret. Man närmar sig, man ser fabriken, från andra sidan, från bron. Det är som om den ligger på vattnet. Man går dit. Överflödet - fabriken."

Det är inte en historia om en individuell upplevelse av fabriken. Det är en gemensam upplevelse om det som sker inom fabrikens tunna plåtväggar (som visserligen beskrivs utifrån berättarjagets blick, men som försöker vara objektiv).

Det är korthuggna stycken som ramar in känslan av det monotona livet(överlevandet) på fabriken. Utan en synlig och tydlig dialog känns stämningen mellan arbetarna kylig och det är nästan som att jag missar att det finns en interaktion mellan dem. "Man går tillsammans, man pratar, under tiden vidrör himlen marken, och vattnet. Bänkar, en målad kiosk. Långt där borta ser man den stora fabriken, dess maskinhallar och tak."